I afton TOPELIUS!

På Svenska Teatern, Stora scenen
tisdagen den 13 november kl. 19.00

En soaré om, av och med Zacharias Topelius

 

På scen

Riko Eklundh, Birthe Wingren, Simon Häger, Charlotta Kerbs,
Henrik Wikström
samt en dubbelkvartett ur Muntra Musikanter 

Föredrag av Anna Bohlin docent i litteraturvetenskap, Stockholms universitet
och Universitetet i Bergen: Munviga kvinnor och Guds rike – Regina von Emmeritz

Mikko-Olavi Seppälä docent i teatervetenskap, Helsingfors universitet: Topelius och teatern

Biljettpris: 20 euro
Längd: ca 2 h 30 min (inklusive paus) 

KÖP BILJETT

Soarén är en del av Zacharias Topelius 200-årsjubileum.

Aftonen firas med anledning av Toplius 200-årsjubileum i samarbete med

”Gud vare lov – att den dagen är förbi!”

Artikel av Märtha Norrback

När Topelius fyllde 50 år firades han med ett sällan skådat spektakel på Nya Teatern (så hette Svenska Teatern då). Själv var författaren måttligt road över uppmärksamheten. 

Den 14 januari 1868 ordnades en stor medborgerlig hyllning till den 50-årige författaren, journalisten och historieprofessorn Zacharias Topelius ära. Platsen var Nya teatern, ett tidigare namn på det som sedan blev Svenska Teatern. Redan på förmiddagen uppvaktades festföremålet av ett hundratal ivriga studenter med sång under sitt fönster, och klockan skulle bli över två på natten innan han hade firats färdigt av Helsingforspubliken.

Topelius hyllades med en festföreställning av sin egen pjäs Regina von Emmeritz, med efterföljande tal, musik, sång, recitation, dans och supé för de hundratals deltagarna. Denna speciella januaridag kom att bli ihågkommen av honom och hans närmaste – men med blandade känslor.

Topelius hyste ett varmt intresse för teatern, musiken och sällskapsdansen ända sedan ungdomstiden i Nykarleby – om det kan man läsa i hans ungdomsdagböcker. Han blev en ivrig teaterbesökare i huvudstaden då han som 14-åring 1832 flyttade in hos familjen Runeberg, med sikte på studentexamen. Trots att han hade det knapert under studietiden hyrde han ett piano tillsammans med sin rumskamrat, eftersom ett sådant saknades i det runebergska hemmet. Teatern skulle komma att engagera honom inte bara som pjäsförfattare, utan också som teaterkritiker, debattör, medlem i teaterdirektionen och även styrelsemedlem för teaterskolan.

Firandet av femtioåringen var arrangerat av Konstnärsgillet, som Topelius varit med om att grunda några år tidigare och vars ordförandeklubba han skulle svinga i 25 års tid. Konstnärsgillet hade syftet stimulera det nationella konstlivet och väcka allmänhetens intresse för konsten samt bidra till att skapa kontakt mellan konstnärerna och deras publik.

Topelius hade arbetat för en stående teater med en nationell teatertrupp och hans engagemang för teatern var som intensivast i början av 1860-talet.

Teatern, ”en af de ädlaste, högsta och skönaste konster, som sprida ett solsken öfwer lifwets bråk och bekymmer” hade ”ändtligen wunnit en wärdig fristad i Finland” när det nyuppförda teaterhuset vid Skillnaden 1860 invigdes. Det skedde med Topelius sagospel Prinsessan av Cypern, med motiv ur Kalevala och till tonsättning av Fredrik Pacius. Topelius förfäktade på samma sätt som inom andra samhällsområden att svenskt och finskt skulle samexistera inom teatern. Således framträdde Kalevalahjältarna på svenska i sann topeliansk anda. Idén till teaterhuset hade fötts på den stora fest som anordnades efter uppförandet av Finlands första opera Kung Carls jakt 1852. Också den var naturligtvis en skapelse av Topelius. Teaterbyggnaden förstördes i en eldsvåda redan tre år efter invigningen. Efter ytterligare tre år uppfördes det nuvarande huset, där alltså en stor skara entusiastiska uppvaktande hade samlats för denna särskilda tilldragelse i januari 1868.

Det var fullsatt i salongen. Regina von Emmeritz, en karaktär ur Topelius romansvit Fältskärns berättelser, spelades med den firade skådespelerskan Charlotte Raa i huvudrollen som den tyska furstedottern. Charlotte Raa hade för första gången kommit till Helsingfors med ett resande rikssvenskt teatersällskap, men hade sedan tillsammans med sin man Frithiof Raa fått engagemang vid Nya teatern och blivit publikens gunstling. Handlingen i denna Topelius mest spelade pjäs är förlagd till trettioåriga kriget och handlar om kvinnan som kärleksfull motpol till våldet. Charlotte Raa skulle året därpå göra huvudrollen (på finska!) vid uruppförandet av Aleksis Kivis skådespel Lea på samma teater, vilket räknas som en milstolpe i finsk teaterhistoria.

Efter att Reginas liv flyktat gick ridån gick ned. Publiken var hänförd och applåderna ville inte ebba ut. Men festföremålet syntes inte till. Inte fastän det äskades att han skulle visa sig. Han höll sig tillsammans med sin familj i osynlighet i en avskild loge närmast scenen.

Kvällen fortsatte likafullt med andra programinslag. Fredrik Cygnaeus hade skrivit en epilog som lästes upp. Man sjöng Vårt Land. Men detta var inte ens nära på allt. Inte mindre än 400 personer intog därefter en supé, bestående av potatis och rostbiff, öl, och blancmangé som dessert i teaterns restaurang. Teatersalongen omändrades under tiden till danssalong ”genom golvets upplyftande”. Före dansen vidtog sågs på scenen Topelius lagerbekransade byst, och vid piedestalens fot Marie Linder, född grevinna Musin-Pusjkin, som var känd bland annat för sina improvisationer. Hennes författarambitioner hade uppmuntrats av Topelius. På scenen kreerades nu ett flertal gestalter ur Topelius dramatiska verk, bland annat ur Kung Carls jakt och Prinsessan av Cypern, som alla till sist flockades kring Topeliusbysten. Festtalet hölls av professor Jakob Estlander, vilket besvarades av jubilaren i all anspråkslöshet.  ”Jag måste säga, att jag led med honom, ty att han var plågad, det såg var och en som hade ögon”, löd fru Emilie Topelius kommentar.

Polonäsen öppnade balen. Först gick vicekanslern för Universitetet, general Indrenius med fru Topelius. Att festföremålet bars runt i gullstol upplevdes av familjemedlemmarna som plågsamt och dottern Aina började gråta. ”Man riktigt slets om honom som på ett marknadstorg ...”, skrev hustrun Emilie. Så man bröt upp klockan två på natten, medan den muntra festen fortsatte. Den subskriberade festen, för vilken gästerna förhandsantecknat sig och betalat, inbringade en summa pengar, som enligt Topelius önskan donerades som ett första bidrag till en understödsfond för artister. Själv var han sysselsatt med att skriva fondens stadgar.

Man skulle kunna tycka att hyllningen kunde ha fallit festföremålet i smaken, men så var inte fallet.

Att fylla jämna år kan vara en välsignelse – eller en prövning. Att 50-årsdagen för Topelius utformades till det senare framgår av hans anteckningar: ”Jag kom därifrån förödmjukad, såsom jag alltid kommit från människors pris.” Trots att Topelius förekom mycket i offentligheten under sitt liv som opinionsbildare, skriftställare och senare universitetsrektor, uppfattade han inte sig själv som värdig all denna uppmärksamhet.  

Festen – liksom Topelius förhållningssätt till den – exemplifierar många centrala drag i hans personlighet. Det var den energiske tidningsredaktören, studentledaren, föreningsmannen, den skönlitterära författaren och dramatikern som firades. Det var den modeste mångsysslaren, samhällsiakttagaren, barnens och småfåglarnas vän, finskhetens befrämjare, kvinnornas förespråkare och de nödställdas försvarare samt egoismens och materialismens kritiker som ansåg sig vara oförtjänt av allt detta beröm.

”I Helsingfors, där man senare på vintern förlorade lusten för kostsamma tillställningar, hade man ännu den 14 januari mod att fira min 50 födelsedag” står det senare i hans självbiografiska anteckningar. Topelius syftar på det ”prövosamma året” 1868 och avser inte minst den stora hungersnöden i landet. Missväxten föregående år med slädföre ända in i maj hade lett till spannmålsbrist. Människor dog av hunger och av sjukdomar som spreds som en löpeld när de uthungrade skarorna satte sig i rörelse. Även de som försökte komma till undsättning drabbades, och Topelius egen mor insjuknade och avled. Marie Linders moster, överstinnan Karamzin grundade Diakonissanstalten som ett försök att komma till rätta med krisen och samtidigt ge högreståndsdamer möjlighet till yrkesverksamhet. Diakonitanken intresserade även Topelius och han stödde kvinnors rätt till utbildning. Topelius och Aurora Karamzin verkade länge tillsammans inom Fruntimmersföreningen i Helsingfors, hon som dess mest betydande finansiär och han som föreningens sekreterare i över ett decennium.

Strax efter födelsedagsfesten publicerade Topelius i barntidningen Trollsländan en artikel, ”De glömda på jorden”. Den tydliggör varför han reagerade som han gjorde på hyllningarna som kommit honom till del:

Men om du någonsin känner dig frestad att tycka dig något vara, - om du tänker engång vid dig sjelf, att du är klokare, vackrare, skickligare eller annars bättre än andra, då skall du alltid minnas huru oändligt litet du i verlden förmår och huru många, många arbetat långt mera än du och äro mycket bättre än du. Ja, då är det godt att komma ihåg de glömda på jorden och jemföra dig sjelf med dem, som aldrig begärt något eget beröm och hvilkas arbete dock skall vara i evigt minne hos vår fader i himmelen.

 

Källor:

Helsingfors Tidningar 29.11.1860.
Nyberg Paul, Zachris Topelius. En biografisk skildring. Helsingfors: Söderströms 1949.
Topelius, Zacharias, Självbiografiska anteckningar. Utgivna av Paul Nyberg. Helsingfors: Schildts 1922.
Topelius, Zacharias, Finlands krönika. Utgiven av Rainer Knapas. Helsingfors: SLS 2004.
Trollsländan nr 4/1868 (25.1.1868).

 

För att bättre förstå våra besökare samlar vi och våra samarbetspartners information om ditt besök med hjälp av cookies. 
Läs mer.

close