4 frågor till Asko Sarkola, aktuell i PAPPAN

10.01.2019 kl. 10:46



Hur känns det att komma tillbaka till Svenska Teatern efter 52 år?

- När jag senast spelade på Svenska Teatern var det som teaterstuderande. Jag gick i scenskolan som då fanns i samma hus. Jag kommer tillbaka av tre orsaker – Marcus Groth, Florian Zeller och Joachim Thibblin. Marcus för att han är en så fin människa att jobba med. Vi har kommit varandra väldigt nära genom åren. Florian för att han har skrivit en genial text, den är svår att tacka nej till. Jag jobbar också gärna med er nya teaterchef Joachim, som dessutom själv är med i Pappan. Vi har en mycket bra arbetsgrupp.

 

I pjäsen spelar du en person som har en minnessjukdom. Hur känns det att ta sig an rollen?

- Det fina med pjäsen är att Zeller belyser den minnessjuka pappan ur hans egen verklighetsuppfattning.  Det finns många som skrivit om temat, men ingen som gjort det så här finurligt. Zeller har svängt på det hela, vilket gör att det också blir väldigt underhållande. Här är det pappans omgivning som är förvirrad, medan han själv känner sig klartänkt.  

 

Vid biljettsläppet i oktober gick 40%* av biljetterna åt direkt. Du tycks dra publik, Asko!

- Jo, men temat i pjäsen är så angeläget. Jag tror verkligen att det är det som lockar. Jag blir förstås smickrad om publiken också kommer för att se mig i Pappan.  Men det är bättre för den konstnärliga processen att tänka på pjäsen än att fokusera på en person. Att vara självupptagen hör dock till skådespelarens yrkesskicklighet, annars har du ingenting att göra på en scen.  Man kan inte stå där och be om ursäkt för sin existens. Det ser publiken direkt. Du måste gå upp på scenen och säga replikerna som om de vore självklarheter, annars är det inte trovärdigt. Och du måste ha en hemlighet – något att berätta.

 

Vad önskar du att publiken tar med sig hem efter föreställningen?

- Jag hoppas att det blir en kväll när teater är som bäst, med ett mycket sårbart ämne, som i en konstnärlig form gör att du kan ta det till dig. Det finns många pjäser som har ett viktigt tema, men som ändå lämnar en oberörd. Här har författaren verkligen lyckats med konststycket att få till det. Zeller låter oss ta itu med de fördomar vi har mot minnessjuka och utmanar oss att tänka till. Det är en del av konstens uppgift att få oss att inse något viktigt. Om publiken riktigt på riktigt får en förståelse för och inblick i hur det är att tampas med en minnessjukdom, och kanske se med nya ögon på dem som drabbats, då har vi lyckats!

TEXT: David Lindström

LÄS MER OM PJÄSEN PAPPAN / KÖP BILJETT

FACEBOOK EVENEMANG - BERÄTTA FÖR DINA VÄNNER ATT DU SKALL SE PAPPAN

Artikeln är ur vår repertoartidning - läs den här

* Då artikeln lades ut på webben var 90% av biljetterna bokade


 

För att bättre förstå våra besökare samlar vi och våra samarbetspartners information om ditt besök med hjälp av cookies. 
Läs mer.

close